Alexanderteknik – lär dig rätt ridteknik på marken innan du sitter upp på hästen. Fyra A4-sidor i tidningen Hästen, 2/06, handlade om Alexanderteknik för ryttare.
Artikel i magasinstidningen Hästen

Publicerad i nr 2, 2006.

Rubrik:
Alexanderteknik för ryttare
 

Ingress:
– Vi ska bära våran egen vikt så vi blir en trevlig börda för hästen. Det är det som det hela handlar om när vi rider.
 

Alexanderteknik för ryttare

– Sitter jag efter min bästa förmåga så är jag angenämare för hästen att bära. Om jag ansvarar för min kropp – så ansvarar hästen för sin kropp, resonerar Maria Bucht, lärare i Alexanderteknik.

EN ”OMBÖRJARE
Maria Bucht som är bosatt i Kalix har tagit examen i Alexanderteknik. Det är en metod som strävar efter att man blir medveten om sina vanor. Man kan då använda sin kropp på ett bättre sätt. För att bryta en mindre bra vana krävs dock att man känner till den.

Setif x

Hon håller kurser och föreläsningar runt om i Norrbotten om metoden. Den går utmärkt att tillämpa på människor som drabbats av arbetsskador, men även på ryttare och andra idrottsutövare. Maria Bucht är själv ryttare eller ombörjare som hon kallar sig. Hon har haft några års uppehåll då hon fått barn men har nu återupptagit ridningen. På gården finns två ridhästar, angloaraben Setif (e. Mustang ox) och connemaran Ruby Star II (e. Millfield Ensign).

Ruby Star II (e. Millfield Ensign)

SITTBEN ISTÄLLET FÖR FÖTTER
Ridskolan Luleå Ridklubb var nyfiken på metoden och bjöd in Maria Bucht för att hålla en föreläsning. Då Maria har genomgång för ridelever tar hon med sig en trähäst för att lättare kunna visa hur vår kroppshållning påverkas då vi utför olika rörelser. Trähästen är jättebra att demonstrera på eftersom man kan lita på att den står still. Då behöver ryttarna bara koncentrera sig på sig själva, menar Maria.


– Midjan är ingen led. I nedsittning får hela ryggraden pulsera uppåt med hästen.

När vi sitter i sadeln så ersätter sittbenen våra fötter. Det innebär att handikappade, ja till och med de som har amputerade ben kan sitta till häst. Hur vi balanserar oss över våra sittben är viktigt när vi rider. Det avgör inte minst hur vår kontakt blir med hästen via tyglarna.



TEORILEKTION PÅ LULEÅ RIDKLUBB
Ett 20-tal ridelever men även ridlärarna Jenny Thorin, Veronika Holmkvist och Eva Rutberg på Luleå Ridklubb tog del av Alexanderdirektiven. Även några privathästägare deltog.
Ett exempel är att hos kvinnor sjunker ofta bröstbenet lite inåt och bröstryggen skjuter ut bakåt i motsvarande grad. En vanlig instruktion är då att räta på ryggen. Det som händer är oftast att ryttaren skjuter fram bröstkorgen och snävar ihop mellan skulderbladen (får änglavingar).

En ridelev som berättade att hon ofta får tillsägelse för att hon kutar med ryggen satt upp på trähästen. Eleven fick rådet att dra sig längre fram i sadeln och då kunde man se hur hon automatiskt också blev rak i ryggen. Många saker justerar sig själv om en sak blir rätt, klargör Maria. – Vår kropp är som en kedja. Det kan inte hända någonting med en länk, utan att någonting förändras med länkarna både före och efter, förklarar Maria.

Hästskötaren Fanny Johansson och Marias 5-årige son Matteus på shetlandsponnyn Baron, 20 november 2005 på Björknäs herrgård i Kalix.

TANKAR AVSPEGLAS I KROPPEN
Direkta order under en ridlektion skapar en vilja hos rideleven att göra rätt, framhåller Maria. Eleven blir då så involverad i att följa instruktionen att den ofta slutar att rida. Dessutom är det så att när det kommer en instruktion, så avser den instruktionen faktiskt stegen som var dessförinnan. Men både människor och hästar är föränderliga, så varje steg är ett nytt steg. En ridlärare kan därför inte ropa ut någonting aktuellt.

Det är bättre om eleven lyssnar och mentalt tar in instruktionen utan att direkt försöka ändra så mycket i sin ridning. För om man börjar agera på kommandot, så är risken stor att man då drar ihop sig till ett litet nystan i sina försök att göra rätt.

– Vi är väldigt duktiga på att agera på kommandon. Men ibland kanske de är bättre om vi bara lyssnar och tänker och skapar oss en bild av det vi vill göra. På så vis aktiveras nervsystemet och det i sin tur aktiverar hela vår kropp och alla muskler på ett bättre sätt än om vi försöker utföra en instruktion omgående, förklarar Maria Bucht.

Det är inte lätt att vara ridlärare. De har till uppgift att förmedla både teknik och känsla, säger Maria Bucht som är imponerad av denna yrkeskår. Under en ridlektion ska ridläraren hinna med fem till tolv ridelever. Alla ridelever har olika mål med sin ridning och eleverna tar också till sig ridlärarens instruktioner på olika sätt. Det är mycket att hålla reda på. Ett bra sätt är att bekräfta eleverna när de gör rätt, för det syns på hästen när det stämmer.




VALUTA FÖR PENGARNA
En annan sak som Maria Bucht förespråkar är att man oftare bör lägga in skritt på lektionerna. Både häst och ryttare behöver en paus. Då ges eleven tid att stämma av sin sits och fundera över ridlärarens instruktioner. Såväl hästen som ryttaren får tillfälle att släppa på såväl fysisk som mental anspänning.

De närvarande ridlärarna hade inget emot tanken men här finns det dock ett aber som inte är så lätt att tampas med. Att rida på lektion är jämförelsevis dyrt om man jämför med vad många andra idrottsaktiviteter kostar, så rideleverna vill gärna ha valuta för pengarna. Dock kan man få ut mer av sin ridlektion om man får tillfälle att återhämta sig, menar Maria fast hon förstår också ivern hos ryttarna som får vänta en hel vecka mellan ridpassen.


SKRITTPAUSER GER MYCKET INFORMATION
Att rida handlar faktiskt mycket att följa med. Spända muskler hos ryttaren gör det svårt att vara riktigt följsam och det hämmar hästens naturliga framåtbjudning. Om man skrittar barbacka får man otroligt mycket information. Man kan även välja att rida med sadel fast utan stigbyglar. Har man sadel sitter man automatiskt stadigare, man halkar inte av lika lätt.

Det kan vara bra att experimentera, att få lära sig följa hästen och att arbeta med vikthjälperna. När man skrittar så kan man passa på att känna efter hur det känns när man ändrar sin sits och hittar en bättre balans. Då uppstår samtidigt en annan gång hos hästen.


– Det är det som är så roligt med hästar att de inte är långsinta. När man gör någonting rätt är hästarna så bussiga att man får ett kvitto direkt, säger Maria Bucht.

Setif i galopp.


FICK UPP ÖGONEN
Något som ridläraren Veronika Holmkvist har upplevt är att de tillfällen som det varit sitsträning på schemat har hästarna gått som bäst.

– Rideleverna är då mest fokuserade på sig själva och sin sits och hästarna följer i princip bara fyrkantspåret.
Emmah Ullberg är inte ridskoleryttare utan har egen häst. Hon deltog på teorilektionen och tyckte att det var en jättebra undervisning.

– När det gäller sitsen fick man verkligen upp ögonen för vilka fel man gör. Visserligen smågrejer, men det är sådant man inte tänkt på tidigare att man gjort. Jag är jättenöjd med teorikursen och jag skulle absolut anmäla mig igen. Då skulle jag också övertala mina bekanta att komma, säger Emmah Ullberg.


Ha inte bråttom med att nå resultat när du vill förändra något. Det flesta har säkert märkt att vi har en massa ”hyss” för oss när vi rider. En del rider med ena handen högre än den. Andra välter sina händer. Om vi har blivit medvetna om att vi gör vissa saker finns möjlighet att förändra dessa till det bättre. Vi kan, som sagt var, bara förändra sådant vi känner till att vi gör. Men var beredd att det kommer att ta tid.


BRYT GAMLA VANOR
Var inte för hård med dig själv om du till exempel har vant dig med att rida med välta händer. Visst, du vill rätta till denna ovana, men du kommer gång efter annan upptäcka att händerna lagt sig. Bli inte arg på dig själv utan rätta bara till det när du kommer på dig eller om någon påminner dig. Är du uppmärksam på dig själv och rättar till dig ofta kommer du snart att ha bytt ut den gamla ovanan mot en ny och bättre vana.


– När man halkar tillbaka till sitt gamla vanliga mönster så tänk att det finns tusen nya tillfällen till träning. Man måste acceptera sig själv och sin begränsning för dagen. Ovanor tar tid att bli av med, upplyser Maria.

En annan sak när det gäller händer som Maria vill ta upp är att en del ryttare tror att de är snälla med hästen när de rider med halvöppen hand. De vill inte hålla i så hårt, men istället bryts kommunikationen. Håll i tyglarna med en mjukt sluten hand då behöver inte hästen bli osäker på vad som gäller. Antingen finns förbindelsen eller så finns den inte. Inget halvdant!

Maria Buchts hästar. Närmast i bild skimmelfärgade anglostoet Setif (e. Mustang ox) och längre bak ser vi borkfärgade connemarastoet Ruby Star II (e. Millfield Ensign).


SPARKA INTE FRAM HÄSTEN...
Ridspöet är ett redskap man inte ska vara rädd för att ta till om hästen ”såsar” på. För att sparka hårt med benen det är ingen skänkelhjälp, det är en muskelansträngning, vidhåller Maria. Det ska räcka med att bara pendla in med vaden, mer ska inte behövas. Fungerar inte det är det bättre att väcka hästen med spöet. Det är mycket humanare än att försöka sparka fram hästen. Med en sådan drivningsteknik åker benen längre och längre bak mot flanken och där ger de ändå ingen effekt.


Man ska alltid sträva efter att göra så lite som möjligt när man rider. Blev en galoppfattningen bra, gör då likadant vid nästa fattning fast med mindre kraft. Följden blir att musklerna drar ihop sig mindre, ryttaren förblir avspänd och hästen belönas av en följsam och mjuk ryttare.

Det här med att vår kropp är en kedja fick man tydlig se då Maria bad en ryttare att visa vad som händer då man trampar ner hälarna ordentligt. Det blir ofta så att om man pressar ner hälarna så spänns hela benet och sätet vilket leder till att ryttaren lyfter sig själv uppåt och ut ur sadeln. Det är bättre att tänka – tårna upp, tycker Maria. Om man höjer upp tån, så åker hälen automatiskt ner.

Många som trampar ner hälen hårt skjuter också fram benet. Tänk "tårna upp" istället. Hälen är tyngre än tårna så det går att utföra.

KNÄSLUT LÄRS INTE UT LÄNGRE
När det gäller knäna så är det bra om de får gå framåt och bort från varandra och bort från ryggen för då slipper man knipknän. Då hamnar också foten per automatik bättre. Knäna ska inte nypa i hästens sidor. Fötterna ska inte heller vara helt raka efter hästens sidor, låter man dem bara hänga ner från knäna pekar tårna något utåt.

På trähästen kan man träna sin sits i lugn och ro. Hur sitter jag? Har jag mina knän framåt och bort från varandra eller nyper jag in lite grann, så jag stänger mot hästens sida?

Maria minns ridlektionerna hon hade i sin ungdom: Vi fick rida med något som benämndes knäslut. Flera lektionstimmar ägnades åt lättridning utan stigbyglar med så kallat knäslut. Det är bland det sämsta jag har fått lära mig.

– Jag har testat att rida på Plastik Wonder en gång när jag var på Globen. När jag blev trött och knäslutet kom in då höll jag på att fara som en projektil. Jag kände mig som en smörklick på en het potatis. För att sitta kvar var jag tvungen att låta min vikt gå rakt ner i fötterna och stigbyglarna. Då gick det fort för mig att byta ut en dålig vana mot en bättre, skrattar Maria.

Kroppen balanserar sig med automatik, men man kan balansera sig mer eller mindre fördelaktigt, det är det som Alexanderteknik handlar om – att använda sin kropp på bästa sätt! poängterar Maria Bucht.

ANKI LUNDBERG

Högst upp på sidan.
Tillbaka till "Artiklar".